mammagabriella

... har ni inte kännt att ibland känns det som om man bara har mtgång på motgång. Att inget blir som man vill oavsett hur mycket man försöker.

Så känner jag att mitt liv är och har varit ett tag. Men så kommer dessa små inslag att nu kommer det bli bra, men de tankarna och känslorna rasar rätt snabbt ner igen.

Tycker lite synd om Fredde som har vvalt mig som sin livspartner och fru hihihi, för jag känner mig så oturs förföljd och då drabbar det han med, presic som det gör för Hugo och Hanna.

Ja jag ska ta allt från början så ni förstår.

När jag träffa Fredde för 2,5 år sedan bodde han i sin 2:a i malmö och jag i min 2:a i rydsgård och det var inga problem med det för vi fann snabbt rutiner trots det att den veckan jag hade barnen så bodde Fredde hos mig och tvärtom när jag var barnledig.

Men sen rätt snart så upptäckte vi att jag var gravid och vi blev båda lyckliga över deet. Men stod då inför ett problem. Var skulle vi bo? Jag kunde inte flytta till malmö på heltid då jag har Hugo och Hanna varannan vecka. Så det blev Fredde som fick offra sig och det gjorde han mer än gärna. men vi kom fram till att vi kan inte bo 5 personer i min 2:a så det blev till att börja leta något större. men med dagens bostadsbrist och kommunens problem med attinte ha några större lägenheter överlag så kände vi att hur ska vi någonsin hitta något och kommunens bostadsförmedling hade lång kötid. Så då fan vi det lilla huset i skogen som vi fick ta. Vi behövde ju störrre.

Så ett kort tag efter bar flyttlassen dit. men fy fabian vad det skullle innebära jobb och kostnade för oss som vi inte hade räknat med.
Huset var ju eluppvärmt och det blev dyrt för oss kan jag lova och ändå hade vi det inte svinvarmt, minns någon kväll eller morgon man vakna som jag och fredde inte hade så många grader i vårt sovrum för att spara lite. Men barnen hade det alltid varmt. sen klart vi hade en kamin i stora rummet, men det behövdes ved till den och det kostar om man ska köpa det och ska man hugga själv så måste man ha kontakter och tid för det.
men vi kämpa i alla fall på och fick det att gå runt på något sätt. Ja fråga mig inte hur men det gick. Men båda jag och Fredde sa att detta är en mellan landning innan vi hittar något annat. För nu bodde vi utanför allt och det e inte lätt när jag inte har något körkort. Men jag promenera eller cyckla när jag skulle något. Sen var det så synd om barnen som inte hade en ända kompis nära. de fick fredde köra runt på helgerna så de fick leka.
Men barnen var duktiga för de klaga aldrig.

Ja sen börja problemen med lilleman i maj då han ville komma ut redan i v 23 tror jag det var. Då upptäckte det att jag hade urinvägsinfektioner som medicinen inte ville bita på. så då levde man med värkar  från och till och in till läkaren ofta. Men det lugna ner sig och man var ju  orolig hela tiden. att han skulle sätta igång det igen och vilja komma förtidigt, men hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag inte försökt att stoppa han så när han sen ville komma i v 30 för då hade han kanske levt idag. ja det vet man inte och inget att spekulera i.

Ja sen kom nästa sak, vi var tvungna att byta bil, Freddes fina Gold 4:s behövde växa om vi skulle få plats alla på samma gång i bilen.
Så det blev en Ford mondeo combi och det har väl varit ett stort misstag. En bil som får sina fel då och då, det i sej gör att Fredde får panik och bbir stressad. Ja ja men som tur e det lätta saker att göra vid. men när man som vi bott i ett dyrt hus och inte världens bästa ekonomier haft så finns det inte direkt någon budjet till att lägga ner på bilkostnader när det finns så mycket annat man behöver men i alla fall bilen rullar än =) och får rulla tills hon ska i graven.

Sen kommer allt med lilleman att jag börjar blöda och dör i magen, all tid med läkarvården och sorg och allt som det innnebar. Planera begravning och förklara för alla vad som hänt. Klart vi fick massor av stöd hela familjen .

Så då trodde man att nu kan vi väl inte drabbas av mer otur, för vi har haft maximal otur tyckte vi.

Men inte tar det slut här. Nä vi börja med att försöka få ett till barn, men tror ni det gick  nä inte det. Har alltid blivit lätt gravid innan. Men inte nu.

Så vi älskar på som kaniner månad efter månad men det tar sig inte så nu efter ett år så har vi tagit kontakt med läkaren för att se vad som är fel eller inte fel.

alla har hela tiden trott det har med sorgen efter lilleman att göra och det trodde vi med att det kunde vara. Att det var något som blockera för oss.

Så idag fick vi vår dom. jag har fått PCOS ja vet inte riktigt vad det innebär mer än att man kan få långa menstruella uppehåll och ingen ägglossning. Man har för höga halter av testosteron, manlighårväxt som skägg. ja och detta i sig försvårar ju en graviditet.

Jag trodde våra motgångar skulle ta slut men nu kom detta, jag fattar inte hur mycket man ska orka. Men på något konstigt sätt så gör man det. men jag e helt övertygad om att våra motgångar inte e slut än.

Jag tror att det e som så att man får så mycket man klarar av och tillsammans Fredde och jag så klarar vi mycket så otroligt mycke.

Så kämpa på alla så ska ni se att tillsammans så klarar vi mycket.

Älskar min familj
Kram Mamma Gabriella

....ja det är idag.
Den dagen ingen förälder ska behöva gå igenom att begrava sitt barn.
Det e ju ens barn som ska begra en och inte tvärtom.

Men så blev det inte för mig.

Jag minns begravningen som om det vore igår, men så e det nog för alla som har fått planera sitt barns begravning. Vi hade valt att ha en ljus begravning med alla som vi kände. folk har beskrivit begravningen som ett stort barnkalas.

men då vår underbara präst Håkan lät oss göra precis som vi ville så var det inga problem att få det som vi ville.
Sen hjälpte ju vår underbara begravnings gubbe Anders oxå till med att hjälpa oss så gott han kunde.


men fy det känns jobbigt idag, känner mig så irriterad och besiken. Jag har en känsla i mig som jag inte kan beskriva med ord. 

Vill ha min lilleman här hos mig ju, han ska inte ligga där i marken helt ensam. Han skulle ju vara här och lära sig en massa skit av sina syskon, spela fotboll med pappa och hans kompisar. Ja det e så mycket Marco skulle ha gjort med oss alla. Men allt det blev bara drömmar och önskningar.
Men jag vet att lilleman har det bra där han e nu så det e jag inte orolig för. Han har många att göra alla de sakerna vi ville göra med han. Men  men det känns ändå fördjävligt. Jag e så förvirrad, arg, sårad, besviken och vansinig ledsen på allt.

Men man får ta sig upp igen

Puss och kram
Mamma älskar och saknar dig Marco

 

..... som många av er vet så har jag och Fredde försökt att få barn igen sen vi förlora Marco för ett år sen.
Men et har inte velat ta sig och bli någon baby än.

Jag har ätit perotime tabletter sen mars i år för min mens har strulat och inte velat komma varje månad, så för att bättra på chanserna och se till så jag får ägglossning har jag ätit dessa piller. Ja och jag har fått mens varje månad efter det men fortfarande ingen baby.

så för ett tag sen tog vi kontakt med vår inderbara läkare igen för att vi ville få reda på varför det inte blir något, till saken hör att jag tidigare har blivit gravid bara en kille skaka ett par kalsonger framför mig.

Så blodprover och en massa andra prover börjades tas på oss båda för att se vad som är fel och varför det inte tar sig. Vi har hela tiden trott att det kunde vara vår sorg som spela en stor roll, men det trodde inte läkaren.

Så nu i onsdags var vi inne för att jag har ägglossning och vi skulle su hur mogna äggen är eller foliker som de kallas. För de måste vara en viss storlek för att de ska släppa från äggstocken. Men läkaren hitta inga ägg alls. Snacka om att man blev chockad, har ju alla symtom på ägglossning och en fruktansvärd smärta i magen.
Jaha tänkte jag vad gör man nu e jag i klimakteriet var min första fråga direkt.
Nä det e du inte du e ju inte ens 30 år sa läkaren. Fast med min otur tänkte k´jag för mig själv att det skulle inte förvåna mig.

Men nu ska vi trippla pergotimen och se om det hjälper, för läkaren sa att alla inte svarar på pergotimen, nä och visst fan ska jag vara en av dem hihihihi.
Skulle sen inte det fungera så så får specialisterna i malmö komma in och hjälpa till sa läkaren. då blir det snack om sprutor som e samma sak som pergotim men 100 gånger strkare. Mmmm visst e det kul när man e så jävla stickrädd som jag e. Men jag får bita ihop om vi ska kunna få ett barn.
Om nu inte detta heller skulle funka så får det bli ivf förr oss.


jag kan ju säga att man har inte varit den piggaste människan de senaste dagarna, hela ens värld rasa liksom och jag har bara deppat och gråtit. det känns som om vi bara får bakslag på bakslag hela tiden och jag orkar inte mer.
När e det vår tur att få lite tur och allt bara flyter som det ska.

Jag vet att jag har folk att prata med och inget illa mot någon som försöker trösta mig men just nu hjälper det inte.
det känns som om min kropp e i krig mot mig, först så släppte min moderkaka så marco inte klara sig och nu vägrar den ge mig några ägg så jag kan få fler barn. ja det låter som om jag inte e tacksam för de barn jag har och de är jag de är mina diamanter och jag gör allt för dem. Älskar de över allt annat. Så tro inget annat.
Men den kvinna jag troddde att jag var finns inte, jag vet liksom inte vem jag är längre. Jag känner mig så dålig som inte kan ge det Fredde önskar sig väldigt högt och det är ett barn som vill stanna här på jorden hos oss, ja jag har verkligen dåligt samvete för det. Han säger jag inte ska ha det men jag kan inte låta bli. Han säger att han älskar mig ändå och skulle det inte bli några barn så e han hur lycklig och nöjd som det är. ja jag vet han menar det han säger så det tvivlar jag inte på. men det e svårt att ta till sig när man mår skit.

Sen har jag så dåligt samvete mot mina barn som önskar sig ett småsyskon, de fick ju inte den lillebror de hade tänkt sig, som de skulle lära allt bus de kan. Åååå så mycket de har fått gå igenom trots sina unga år.

Nä jag vet inte hur jag ska ta mig upp igen, men jag har i alla fall försökt få tag i vår kurator om hjälp.
För jag vill ju inte vara denna människan jag vill vara glad, pigg och ha ork att göra något.
Det har jag inte nu, orkar knappt gå ut ur lägenheten för överallt ser jag gravida magar och bebisar. det känns som om de jagar mig och jag blir inträngd i ett hörn och det e svinjobbigt.

men jag lovar mig själv och alla er att på något sätt så ska jag hitta tillbaka. men ville berätta hur läget ligger till så kan vi kanske slippa frågor om hur det går med babyverkstan ett tag fram nu. för det e jobbigt att bli påmind hela tiden om det. Ja vi vet ni vill väl men det e så jobbigt varje månad att höra det när det e det ända man vill bli är gravid.

Ja jag
 avskyr nu inte alla som e gravida eller bebisar, men det påminner om det jag villl ha bara och då blir jag känslig och gråter.

Ja sköt om er alla gravida som ickegravida.
Kram MammaGabriella