Blandade känslor...
Ja ibland har man så blandade känslor att man inte vet hur man ska tacklas med dem.
Ska man bli glad och visa lycka eller ska man bli ledsen och visa sorg.
Ja som när tex folk berättar de fått nytt jobb, då känner jag ju självklart glädje för personen men samtidigt en stor sorg över att jag själv siter här arbetslös trots att jag söker hur många jobb som helst.
Eller när folk säger de ska ut och resa och se världen, ja det vill jag oxå göra men tänker inte ta några lån för att kunna göra det.
Eller när någon berättar att den e gravid, självklart blir jag glad för personen skull, men kan inte låta bli att känna en sån enorm avund att det inte e jag.
Jag vill så mycket med mitt liv som känns så svårt att uppnå. Ja vissa tänker säkert att det e för att jag inte kämpar tillräckligt. Men håll i så fall den åsikten för er själva.
Jag av någon kämpar som bara den, var enda dag e en kamp för mig. att ta sig igenom dagen utan att bryta ihop e fan inte lätt.
Det går inte en dag man tänker att jag skiter i allt och bara blir i sängen. Men det går inte, man måste ändå upp och försöka ta sig igenom dagen på något sätt och av någon konstig anledning så gör man det. men det e segt och jobbigt så många gånger.
Stundvis så önska man att man slapp gå med denna konstanta smärta som man bär med sig varje dag och som jag kommer göra för resten av mitt liv.
Många förstår inte vilken kamp det är varje dag, vilket krig jag kör med mitt egna samvete och kropp.
Jag skulle önska att allt bara var en dröm och att jag skulle få lov att vakna någon gång och inget hade hänt. Men det e ju min vardag och verklighet denna smärta. Denna oerhörda smärta som inte syns på mig uttå, men gud ni skulle bara veta hur mycket mitt hjärta blöder varje dag.
Jag saknar min underbara Marco så mycket att jag håller på att brytas ner inneifrån. Jag fäller inga tårar så andra ser, men jag orkar inte visa mig sårbar längre. Jag orkar inte höra mer att alla ja nästan alla säger att det kommer ordna sig. Ja för er kanske det gör det men det kommer aldrig ordna sig för mig.
jag kommer alltid att fattas ett barn på jorden oavsett om jag blir gravid igen eller ej.
Ja så även om man e glad för alla skull så kan det vara svårt att visa det ibland, men det e inget jag gör medvetet. Det e bara kriget med mig själv som jag inte alltid vinner.
sköt om er
Stolt mamma Gabriella
Ska man bli glad och visa lycka eller ska man bli ledsen och visa sorg.
Ja som när tex folk berättar de fått nytt jobb, då känner jag ju självklart glädje för personen men samtidigt en stor sorg över att jag själv siter här arbetslös trots att jag söker hur många jobb som helst.
Eller när folk säger de ska ut och resa och se världen, ja det vill jag oxå göra men tänker inte ta några lån för att kunna göra det.
Eller när någon berättar att den e gravid, självklart blir jag glad för personen skull, men kan inte låta bli att känna en sån enorm avund att det inte e jag.
Jag vill så mycket med mitt liv som känns så svårt att uppnå. Ja vissa tänker säkert att det e för att jag inte kämpar tillräckligt. Men håll i så fall den åsikten för er själva.
Jag av någon kämpar som bara den, var enda dag e en kamp för mig. att ta sig igenom dagen utan att bryta ihop e fan inte lätt.
Det går inte en dag man tänker att jag skiter i allt och bara blir i sängen. Men det går inte, man måste ändå upp och försöka ta sig igenom dagen på något sätt och av någon konstig anledning så gör man det. men det e segt och jobbigt så många gånger.
Stundvis så önska man att man slapp gå med denna konstanta smärta som man bär med sig varje dag och som jag kommer göra för resten av mitt liv.
Många förstår inte vilken kamp det är varje dag, vilket krig jag kör med mitt egna samvete och kropp.
Jag skulle önska att allt bara var en dröm och att jag skulle få lov att vakna någon gång och inget hade hänt. Men det e ju min vardag och verklighet denna smärta. Denna oerhörda smärta som inte syns på mig uttå, men gud ni skulle bara veta hur mycket mitt hjärta blöder varje dag.
Jag saknar min underbara Marco så mycket att jag håller på att brytas ner inneifrån. Jag fäller inga tårar så andra ser, men jag orkar inte visa mig sårbar längre. Jag orkar inte höra mer att alla ja nästan alla säger att det kommer ordna sig. Ja för er kanske det gör det men det kommer aldrig ordna sig för mig.
jag kommer alltid att fattas ett barn på jorden oavsett om jag blir gravid igen eller ej.
Ja så även om man e glad för alla skull så kan det vara svårt att visa det ibland, men det e inget jag gör medvetet. Det e bara kriget med mig själv som jag inte alltid vinner.
sköt om er
Stolt mamma Gabriella
