Mörker och åter mörker.....
Har fallit ditt för sorgen igen, fan vad den e stark när den får grepp om en. Man försöker motstå och kämpa emot. men man orkar inte och ens krafter försvagas snabbt.
Ja och där nere ligger jag nu och vet inte hur jag ska ta mig upp.
Mår skit, kan inte äta eller sova på nätterna. Sover i snitt max 4 timmar per natt och det börjar märkas av nu. Kan inte dölja det längre. Börjar ju själv se ut som ett vandrande lik ju. Ser ju askgrå ut i ansiktet med stora svarta ringar under ögonen. sen har det ju inte hjälpt att man har fått influensan på allt detta oxå ju.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna deppighet, Fredde frågar vad han ska göra för att hjälpa mig. men jag kan bara svara hade jag vetat det så hade jag sagt till för att snabbt må bra igen. men jag ser ingen lösning. Vill bara lägga mig ner och aldrig vakna mer.
Nu vet jag att många blir arga på mig när jag skriver så.
För de anser att jag har ju så mycket att leva för.
Jag har Fredde, Hugo och Hanna först och främst sen all min familj och släkt. Mina vänner. Mitt nya jobb.
Men just nu betyder inte det något kan jag erkänna, jag e ledsen men jag finner ingen glädje i något.
Jag vill bara lägga mig ner som törnrosa och sova 100 år och hoppas att jag presis som hon får det lyckliga slut som finns i nästan alla barnböcker.
Ska jag någonsin kunna få må helt toppen, nä det kommer jag ju aldrig att göra jag kommer ju alltid ha min sorg. Men ni förstår vad jag menar. Jag vet att med tiden lär man sig leva med smärtan. men hur jävla lång tid ska det ta. Det har gått snart 6 månader och det gör lika ont idag som det gjorde den dagen jag fick föda fram Marco.
Jag känner mig så otrevlig som drar mig undan när alla vill trösta. men jag måste finna mitt eget sätt som hjälper mig. Jag vågar och kan inte förlita mig på att andra ska göra det åt mig.
Min tillit till sjukvården som många säger att man kan få hjälp av finns inte. Känner mig så sviken och illa behandlad att jag inte frivilligt vänder mig till dem.
Men som alltid annars så kommer väl även jag upp till ytan igen. Det brukar jag göra. men det som skrämmer mig denna gång är att jag tänker mer och mer på att hur skönt det skulle vara att få slippa leva, få slippa ha känslor, slippa ha ont och må dåligt. Ja jag skulle inte klara av att ta mitt liv, men tanken finns där, det vill jag inte förneka.
Ja vad ville jag med detta då, ja jag vet inte skriva av mig bara..
Gabbi
hej vännen! Hur är det med dej?
Du ska veta att jag tänker på dig!
Nu har jag suttit här och läst din blogg ganska mycket måste jag säga.
Du vet vart jag finns om du skulle behöva prata. Du har även min mail. Du vet att jag lyssnar gärna på dig.
Kramar i mängder
Åke
tack jag mår bra nu har tagit mig upp till ytan igen.
Hej.
Har läst din blogg förut, tittar in ibland för att se hur du har det och hur du mår. Tänker ofta på dig och din familj.
Vill bara säga att låt sorgen ta den tid den tar, du ska inte skämmas för att du sörjer, det har du all rätt till. Det är det enda sättet att kunna gå vidare, att sörja ordentligt, men var och en gör det på sitt sätt.
Han var så fin er lille Marco, en perfekt bebis, men så sorgligt att han inte fick stanna hos er.
Tiden läker inte alla sår, men man lär sig leva med dom.
Många varma kramar till Er.
