Blandade känslor...

Ja ibland har man så blandade känslor att man inte vet hur man ska tacklas med dem.
Ska man bli glad och visa lycka eller ska man bli ledsen och visa sorg.

Ja som när tex folk berättar de fått nytt jobb, då känner jag ju självklart glädje för personen men samtidigt en stor sorg över att jag själv siter här arbetslös trots att jag söker hur många jobb som helst.

Eller när folk säger de ska ut och resa och se världen, ja det vill jag oxå göra men tänker inte ta några lån för att kunna göra det.

Eller när någon berättar att den e gravid, självklart blir jag glad för personen skull, men kan inte låta bli att känna en sån enorm avund att det inte e jag.

Jag vill så mycket med mitt liv som känns så svårt att uppnå. Ja vissa tänker säkert att det e för att jag inte kämpar tillräckligt. Men håll i så fall den åsikten för er själva.
Jag av någon kämpar som bara den, var enda dag e en kamp för mig. att ta sig igenom dagen utan att bryta ihop e fan inte lätt.
Det går inte en dag man tänker att jag skiter i allt och bara blir i sängen. Men det går inte, man måste ändå upp och försöka ta sig igenom dagen på något sätt och av någon konstig anledning så gör man det. men det e segt och jobbigt så många gånger.

Stundvis så önska man att man slapp gå med denna konstanta smärta som man bär med sig varje dag och som jag kommer göra för resten av mitt liv.

Många förstår inte vilken kamp det är varje dag, vilket krig jag kör med mitt egna samvete och kropp.
Jag skulle önska att allt bara var en dröm och att jag skulle få lov att vakna någon gång och inget hade hänt. Men det e ju min vardag och verklighet denna smärta. Denna oerhörda smärta som inte syns på mig uttå, men gud ni skulle bara veta hur mycket mitt hjärta blöder varje dag.

Jag saknar min underbara Marco så mycket att jag håller på att brytas ner inneifrån. Jag fäller inga tårar så andra ser, men jag orkar inte visa mig sårbar längre. Jag orkar inte höra mer att alla ja nästan alla säger att det kommer ordna sig. Ja för er kanske det gör det men det kommer aldrig ordna sig för mig.
jag kommer alltid att fattas ett barn på jorden oavsett om jag blir gravid igen eller ej.

Ja så även om man e glad för alla skull så kan det vara svårt att visa det ibland, men det e inget jag gör medvetet.  Det e bara kriget med mig själv som jag inte alltid vinner.

sköt om er
Stolt mamma Gabriella

Ett år har gått sen Marco kom och vände om...

Ja man kan knappt tro det men det e 1 år sedan jag var med om den allra värsta dagen i mitt liv. Jag förlora min älskade efterlängtade son.
Men gud vad tiden har gått fort, när man låg där på undersökningssängen och de sa att hans hjärta inte slog mer.
Jag trodde aldrig jag skulle klara av att gå vidare utan då ville man själv bara lägga sig ner och dö själv ju. men det fanns många som höll en flyttande och mitt huvud över ytan. För annars hade jag gått under. men det e ju som så att man är starkare än man tror. Var den styrkan kommer ifrån kan jag tyvärr inte svara på för det vet jag inte. men jag e så tacksam att jag hade/har fredde som stötta mig hela tiden när jag varit ledsen. Är så glad att jag har Hugo och Hanna som jag har kämpat för att fortsätta vara den glada mamman för. Ja och våra familjer och vänner. Utan er hade jag aldrig stått här idag.

Men var har detta året tagit vägen. Vissa bitar minns man knappt hur man tagit sig igenom, men det e väl så det ska vara. Så länge man kan stå här idag och se med glädje på det som hänt. För det kan jag idag eller försöker i alla fall. Ja vi fick ett barn som dog. MEN vi fick ju en son och det spelar ingen roll var han är för han är ändå alltid min son. Sen klart önskar jag varje dag att han kunde vara här hos oss i fysisk person. Han är hos oss varje dag i allt vi gör. Vi pratar alltid om han och han rör sig runt oss.

Men nu har vi haft vårt första sörjeår som det kallas och nu ska allt bli lättare säger många men det vette fan om det blir det. ja inte för att jag mår dåligt varje dag eller så. men det kommer alltid att kännas jobbigt vid vissa speciella tillfällen oavsett hur många år det gå. Men nu har vi i alla fall prövar allt en gång utan vår älskade Marco.

Men jag tänker kämpa vidare för att hålla mig uppe ett år till
kram mammaGabriella


Var finnns min mamma?

Ja det är en fråga jag ställer mig.
Jag vet vem min mamma är och var hon bor så tro nu inte att jag e adopterad och letar.
Men det jag menar är var är min mamma när jag behöver henne. För hon e inte här och kommer nog inte vara heller.
Jag sträcker fram min hand och söker henne men hon finns där inte.
Har ringt henne så många gånger för att jag har behövt prata, men hon har aldrig tid. Såger bara jag ringer dig senare ikväll. men hennes senare ikväll betyder oftast 2 veckor senare och då e det ändå dumma jag som ringer henne igen.
Frågar henna om hon kanske vill komma hem till oss, men då får man bara två tusen ursäkter om att det e långt att köra, ingen bensin och pengar eller bara nä jag e trött en annan gång.

Jag vet inte vad mer jag ska göra för att hon ska förstå att jag verkligen behöver henne. Få vara liten och lägga huvudet  i hennes knä. För jag har ingen mamma jag kan göra det på. Jag vill ha tillbaka den mamman och det e nu.

Jag vet att min mamma har mycket problem själv, men e man mamma och har skaffat barn så kan man inte släppa ansvaret för sina barn bara för att de blir myndiga. man e och ska ju vara mamma för resten av sitt liv ju.
Men det finns alldeles för många mammor som tror att när väl barnet har fyllt 18 år så behöver de inte en mer. men det gör vi. Vi ar alltid barn oavsett hur gamla vi blir och behöver våra mammor. Vad ska man behöva göra för att ni DU ska förstå det.

Jag orkar inte be dig vara mamma längre, är så trött på att bli besviken.
Men dum som jag e så gör jag om samma misstag att försöka nå dig om och om igen.

Var e du min mamma?

Din sökande dotter
Lella

Mörker och åter mörker.....

....... just nu kan jag inte se något ljus i mitt liv.
Har fallit ditt för sorgen igen, fan vad den e stark när den får grepp om en. Man försöker motstå och kämpa emot. men man orkar inte och ens krafter försvagas snabbt.
Ja och där nere ligger jag nu och vet inte hur jag ska ta mig upp.
Mår skit, kan inte äta eller sova på nätterna. Sover i snitt max 4 timmar per natt och det börjar märkas av nu. Kan inte dölja det längre. Börjar ju själv se ut som ett vandrande lik ju. Ser ju askgrå ut i ansiktet med stora svarta ringar under ögonen. sen har det ju inte hjälpt att man har fått influensan på allt detta oxå ju.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna deppighet, Fredde frågar vad han ska göra för att hjälpa mig. men jag kan bara svara hade jag vetat det så hade jag sagt till för att snabbt må bra igen. men jag ser ingen lösning. Vill bara lägga mig ner och aldrig vakna mer.

Nu vet jag att många blir arga på mig när jag skriver så.
För de anser att jag har ju så mycket att leva för.
Jag har Fredde, Hugo och Hanna först och främst sen all min familj och släkt. Mina vänner. Mitt nya jobb.
Men just nu betyder inte det något kan jag erkänna, jag e ledsen men jag finner ingen glädje i något.

Jag vill bara lägga mig ner som törnrosa och sova 100 år och hoppas att jag presis som hon får det lyckliga slut som finns i nästan alla barnböcker.

Ska jag någonsin kunna få må helt toppen, nä det kommer jag ju aldrig att göra jag kommer ju alltid ha min sorg. Men ni förstår vad jag menar. Jag vet att med tiden lär man sig leva med smärtan. men hur jävla lång tid ska det ta. Det har gått snart 6 månader och det gör lika ont idag som det gjorde den dagen jag fick föda fram Marco.

Jag känner mig så otrevlig som drar mig undan när alla vill trösta. men jag måste finna mitt eget sätt som hjälper mig. Jag vågar och kan inte förlita mig på att andra ska göra det åt mig.

Min tillit till sjukvården som många säger att man kan få hjälp av finns inte. Känner mig så sviken och illa behandlad att jag inte frivilligt vänder mig till dem.

Men som alltid annars så kommer väl även jag upp till ytan igen. Det brukar jag  göra. men det som skrämmer mig denna gång är att jag tänker mer och mer på att hur skönt det skulle vara att få slippa leva, få slippa ha känslor, slippa ha ont och må dåligt. Ja jag skulle inte klara av att ta mitt liv, men tanken finns där, det vill jag inte förneka.

Ja vad ville jag med detta då, ja jag vet inte skriva av mig bara..

Gabbi

Inte haft ork.....

Som ni nog har märkt har jag inte bloggat på flera dagar.
Men alla tankar och minnen och känslor kom i fatt en nu efter jul.
Har bara velat göra som björnarna gör och gå i idee. Men som mäniska kan man ju tyvärr inte det.
har varit så många tankar och känslor om hur allt kunde ha varit om Marco hade levt istället.
Hur skulle han sett ut idag,vem skulle han vara lik, vad skulle han ha vägt. Skulle han ha blivit en kolik baby eller som sin pappa alltid skrika after mat så hela kvarteret hörde honom. Ja allt sånt kommer i ens tankar när man nu kan stressa ner lite efter jul. Ja jag vet att jag sa till alla att nu ska vi ta det lugnt över jul och nyår och det har vi gjort, men ändå så har man varit så uppptagen med tankar på annat då. Så nu när allt med jul e över så bara smällde alla känslor över en.

Men såna perioder kommer man nog ha hela livet oavsett hur gammal jag blir, jag kommer ju hela mitt liv fattas ett barn.
Längtan efter fler barn är stor så otroligt stor.
men snart kommer Louise baby, ja med rätta ord vilken dag som helst så då vet jag att jag kan få kläma lite på hennes baby och stilla mitt behov lite.
Men det är inte som att ha sitt egna ändå. Men hon e underbar Louise för jag vet att jag kan kläma  och hålla hennes baby när vi ses. Hon har t o m  sagt att fredde ska få byta bajs blöja hiihihihi. Tror han gärna vill göra det igen med i så fall på vårat nästa barn och inte någon annas baby. Faast har han inget val så gör han det ju med på andras barn.

Nä får väl uppdatera lite om hur resten av julen var för mig.

Sköt om er
Gabbi

Kloka ord........

Sorg
Låt mig få gråta - det gör så ont
Be mig inte glömma - det vore att förneka
Säg aldrig att tiden läker såren - skorpan rivs lätt upp
Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt
Hjälp mig att hitta meningen - jag finner ingen
Säg inte att du förstår - om du aldrig själv drabbats
Ord är överflödiga - räck bara ut en hand


Ja ibland har många i ens närhet svårt med att veta vad de ska säga eller göra när man e ledsen.
Oavsett om man har förlorat ett barn eller en vuxen människa.
Ibland behöver man inte säga eller göra så mycket utan att bara finnas där.
Låt personen få prata och berätta om vad den känner att prata om just för stunden.
Speciellt om det är en person som har förlorat sitt barn, för den är lika stolt över sitt barn som alla andra föräldrar är trots att dennes barn kanske inte fick göra några steg på denna jord.

Ja det är inte lätt att vara anhörig eller vän.
Det är ingen som klandrar er för det.
Men det värsta ni kan göra är att dra er undan för att ni är rädda för att vara ivägen eller att störa.
Klart att man inte vill ha människor hos sig alltid men ett sms, telefonsamtal eller brav kan räcka ibland.
Bara de som sörger vet att ni finns där när de behöver er.
Sen ska man ju självklart inte ta på sig mer än vad man själv orkar och det är det ingen som kräver.
Men snälla säg då det till den som sörjer, för det finns inget värre än när man känner sig tvingad till något.
Alla är vi ju människor och förstår varandra, bara vi vågar vara uppriktiga mot varandra.
Alla kan inte förstå hur mycket en klapp på axlen betyder eller ett enkelt "hur mår du?" betyder.
Man behöver inte köpa några dyra blommer eller saker för att ge tröst.
Ibland e det mycket skönare att bara få ett mål mat lagat, så man slipper göra det själv.
Men då räcker det med något enkelt, man behöver inte laga oxfile och bakad potatis.
Tillsammans kan man göra så mycket
tillsammans är man stark.
 
Så räck baraut en hand , det betyder så mycket



Själv e jag så otrolig tacksam för allt våra familjer och vänner har gjort för oss.
Vi kan aldrig tacka er nog för allt ni har gjort och gör för oss.
Jag e så stolt och glad för att jag har er.
För ni tvivla aldrig på att finnas där för oss när vi verkligen behövde er
och ni gjorde det utan att vi behövde be om det.
TACK

Tack mina svärföräldrar och mamma + syrran för att ni satte er i bilen den natten och körde in till oss på bb.
Tack all överig familj för alla värmande samtal och besök.
Tack alla vänner för även era samtal och besök.
Tack svärmor för dina goda hamburgarmackor och svärfar för den kalla ölen när vi kom hem från bb, ( jag vet ni ville bjuda på något finare)

Jag vet att vi människor ibland kan vara dåliga på att tacka för så små saker som ett värmande samtal, men ni ska veta att ett TACK kan betyda så mycket.

Jag vet att det finns faktiskt de som har sorg och mist någon nära dar deras familj och vänner tar avstånd, jag sörjer verkligen för dessa människor.
För det finns inget värre än att behöva gå i genom livskriser ensam.
Jag hade önskat att alla hade någon som räckte ut sin hand så som alla har gjort för mig och min familj.

Evigt tacksam
Gabriella


Henriks begravning.........

..... Ja idag var det henriks begravning.
Hade lite ont i magen när jag vakna idag då jag visste vad som vänta, ville gå samtidigt som jag inte ville.
Men jag besluta mig i alla fall för att gå.
Allt börja kl 11 i skurups kyrka. Där var hans fina kista och allla underbara blommor som han hade fått.
det var en underbar gudstjäns med massor av musik och en underbar solist som sjöng som en ängel.
Allt var precis Henrik varje låt mamma och syster hade valt ut var han.
Det var så vackert och tårarna bara rann hela tiden. Det är så jävla orättvist att en så ung kille bara ska få bli 31 år, varför ska det finnas såna förbaskade sjukdomar som ska ta så unga människors liv.

Sen bar det av till en minnes stund med mat. Det var buffe med alla henriks favoriträtter och hans älskade cola och pstbågar. Magnus Uggla skrålade i högtalarna, jag tror nog att Henke log där uppe i himlen med Marco i famnen och tänkte ni e fan inte kloka som gör allt detta för mig. 
Det man kan bli lite besviken på är alla människor som kom till kyrkan, var fan fanns ni när Henke levde.
Klart det var snällt och fint att ni kom på begravningen , men jag tror att Henke hade varit glad om ni hade kommit hem till honom oxå när han levde.

Må du vila i frid nu Henke Penke, nu har du det bra och slipper ha ont och lida.
Du e så saknad
Gabbi

Må det bli i glädjens tecken jag nästa gång besöker skurups kyrka för nu har det bara varit sorg varje gång jag varit där.


Snart jul men vill man fira den eller inte....

...... Ja som sagt inte många dagar kvar till julafton.
Jag både ser fram emot det samtidigt som jag bara vill gå i ide.
Jag älskar i vanliga fall julen med att kunna träffa alla man håller kär. Kunna njuta av lugnet som brukar infinna sig då.
Älskar att se alla barns tindrande ögon när tomten kommer med alla klappar, sen se glädjen när de öppnar paketen.

Ska Ha Hugo och Hanna i år och det e jag så tacksam för.
För hade jag inte haft de i år så kan jag ärligen säga att då hade jag helst velat vara hemma i min trygga vrå utan någon som helst runt mig. Bara få vara jag.

Det som gör mig så deppig är ju att detta var meningen att bli Marcos första jul, det blir det ju så klart ändå men inte som vi hade tänkt oss. Jag ville ju han skulle få sitta i tomtens knä som alla andra barn gör. Få se han i sin lilla tomtedress. Kunna skicka julkort med hela familjen på.
Men inget blev som jag hade tänkt mig och det kommer det aldrig mer bli.

Fy fan för allt, känner att jag blir mer och mer tystlåten av mig, drar mig gärna undan omvärlden.
Förutom Louise då som alltid gör mig på bra humör och glad. E så tacksam att jag har dig som min vän.
Ja sen på jobb håller jag lite av den glada fasaden uppe men på nätterna när alla sover så brister det för mig.

Ja jag vet att många kommer bli arga på mig att jag inte säger något eller ringer till dem.
Men som jag sagt innan, jag e inte van att så många bryr sig om lilla mig. är van att stå på egna ben alltid och klara mig själv, så jag har så svårt att be om hjälp och att ta emot den.
Det är inte som att jag inte e tacksam för det e jag verkligen, men jag vet inte hur man gör.

Fy saknaden efter Marco bara växer oxh växer mer och mer just nu, hur fan ska man klara sig utan sitt älskade efterlängtade barn.
Komme inte med några vanliga klychor om att tiden läker alla sår.
För då har ni verkligen inte förlorat någon som ni verkligen älskar, för man kan inte älska någon mer än sitt barn.
För när man väljer för att skaffa barn så väljer man oxå att ha sitt hjärta utanför sin kropp för alltid.

Nä får väl ta och prata med kuratorn och se vad hon säger, känner mig bara mer och mer deppig.

KRAM


Nu har Marco tagit emot farbror H i himmlen.....

....... ja nu har H äntligen fått somna in. kl  00,20 inatt somna han för gott.
Så nu e han uppe och busar med Marco.
Ger han en massa kramar från oss.
Jag som skulle jobbat imorse ju, men samtidigt e jag glad för att det inte hände på mitt arbetspass. För jag kan ärligen inte svara på hur jag skulle reagerat.
Ja det låter sjukt har ju jobbat inom våden så många år och tagit hand om och sett många dö. Men denna gången var det annorlunda.
Må du vila i frid i allafall H, detta har du väntat på länge ju.

Ha det nu så bra mina killar i himmlen.

Sköt om er Gabbi


Snart e allt slut....

...... Killen jag jobbar för är verkligen dålig.
Han timmar är nu räknade, det e så tragiskt att en så ung männsika ska få en dödlig sjukdom.
Varför är livet så orättvist så många gånger.
Sen samtidigt vet jag att detta är det ända som han vill. Så som han har kämpat med sin sjukdom i nästan 20 år.

Alla trodde det var slut igår så nästan alla vi assistenter som var lediga åkte hem till honom för att ta vårt sista farväl.
men det vände igen så nu väntar vi bara alla på det sista ögonblicket.

Men fy vad det e jobbigt, må han bara få somna in fridfullt i allla fall, så inte det blir mucket ångest och oro.

Han har haft det tungt med att kämpa med sin sjukdom , sjuukvården, myndigeter nästan sitt liv. nu e snart den kampen slut och du kan få frid. För gud vad du har varit stark och kämpat.

När jag satt hos han igår kväll så fick jag några ensamma minuter med honom.
Då sa jag att Marco väntar där upp e på honom för att du ska ju lära han en massa bus.
Då log han, så tårarna bara spruta ur mig direkt.
men jag fråga honom om han kunde lova mig att inte visa Marco skräckfilmer då jag vet H älskar det och att Marco e för liten för det.
Då gav H mig ett så stort leende som sträckte sig från öra till öra.
Jag vet att H kommer att kolla efter Marco.

Men nu får det räcka med död och sorg detta året i alla fall, för jag tror inte jag klarar av mer.

Jag saknar Marco så mycket och tänker på han varje dag. men det blir ju verligen oftare nu när allt känns jobbigt och tungt.
Men jag e så glad att jag har min änglapåg för han ger mig så mycket värme när jag tänker på honom.

Mamma älskar dig Marco och saknar dig så mycket.
det gör även din underbara pappa och dina storasyskon.

Ta nu hand om er o´ch var rädda om liver, för ibland e det för kort.
Kram Gabbi


RSS 2.0